Käleken till ett barn

Tittade av nyfikenhet nyss in på en innebandy kompis blogg för att se om deras efterlängtade bebis hade kommit ut, och det hade hon. En liten Iris hade det blivit. När jag ser bilderna på den lilla,lilla tösen och läser om deras lycka så minns jag tillbaka till när vi var med om samma sak. Samtidigt som jag minns tillaka på denna tid med glädje och lycka så känns det samtidigt sorgligt att jag kanske inte får vara med om detta igen. Det är verkligen en spännande resa att få barn, varje dag är fylld av överaskningar och periodvis sker så stora framsteg att man knappt hinner med. Lite synd man inte hade en blogg när Oliver var liten som man kunde gå tillbaka o titta på.

Önskar jag hade haft den kunskap jag har idag är jag fick Oliver och att jag känt ett lugn om att allt ordnar sig alltid. För att vara förälder innebär ju även mycket oro. Mna börja roro sig direkt man blir gravid, oro över krämpor och oo över om att allt verkligen är som det ska. Fortsätter sedan med oro för plötslig spädbarnsdöd eller att den lilla ska sluta andas mm. Oliver är 4.5 år och jag har redan oroat mig så mycket och för så många saker att jag blivit gråhårig. O så säger man små barn små bekymmer... Hörde en arbetskompis med en son som är 16 år när man sltar vara orolig för sina barn och vi konstaterade; ALDRG. Finns en bok som heter "Oron gör oss till bättre föräldrar" och jag tror att det är sant men bara till en rimlig gräns. Jag är själv lite för orolig, är rädd av mig över huvudtaget så jag beöver träna på att slappna av lite o lita på att Oliver klarar sig bra ändå.Både för min och hans skul. Men det är verkligen inte lätt. Jag älskar ju honom så och tanken på att något skulle hända honom klarar jag inte av att tänka.

Men trots att jag som förälder lever med ständig oro så är ju att skaffa barn det bästa vi gjort, Oliver är det bästa som hänt mig!