Inget ont som inte har något positivt

Mitt minne är riktigt värdelöst för tillfället. Jag har aldrig haft ett superminne men nu är det verkligen under isen som en följd av att jag kört mig o min hjärna i botten.
Många gånger behöver man ha ett bra minne, eller i alla fall ha kapaciteten att komma ihåg saker längre än några minuter o det är såklart lite jobbigt att ständigt missa bokade möten, inte komma ihåg namnet på personen man pratar med och andra saker som underlättar vardagen.

Men det finns också EN fördel med dåligt minne. Man kan läsa bra böcker och se bra filmer om och om igen eftersom man inte kommer ihåg hur de slutar eller vad de handlar om. Jag minns tomheten när jag läst ut Stieg Larssons Millenium trilogi. Tomheten över att ha läst ut dem, att inte längre kunna längta till nästa gång man fick möjlighet att läsa några sidor. Vi såg filmen Män som hatar kvinnor för några dagar sedan, en riktigt riktigt bra film som även den lämnar en önskan att se något liknande igen. Å eftersom att jag inte minns mer än små sekvenser ur filmen så kommer jag nog att tycka den är lika bra om jag ser den en andra gång så nästa gång jag får chansen att se film hemma själv ska jag bunkra upp med godsaker, njuta av Lisbeth Salander o Mikael Blomqvist och för en stund glädjas över mitt dåliga minne som så ofta annars ställer till det för mig.