Saknad

Oliver tog sin pappa med sig o åkte till farmor o farfar idag för kalasfirande. Själv var jag i behov av vilodag så skulle stanna hemma o ta det lugnt men eftersom tvättkorgen var överfull o solen sken in genom våra sovrumsfönster o visade upp dammråttorna så blev det en tvätt o städdag o ingen vila!

Om allt hade gått som det var tänkt så skulle Oliver haft ett syskon nu, en liten syster eller bror som enligt beräkning skulle kommit till världen den 27 mars. Men allt gick inte som det skulle o vi fick ett sent missfall i slutet av oktober, vår lilla ängel blev bara 17 veckor. Det har varit en tuff period för hela familjen och vi har valt att inte prata så mycket om denna händelse med andra. mycket för att vi inte orkat. Att min kropp klarade av att bli gravid är lite smått otroligt utifrån hur nerkörd den var psykiskt och fysiskt. Jag blev gravid innan jag insett att jag var sjuk men när jag fick plustecknet på graviditetstestet så hade jag precis fått diagnosen utmattningssyndrom.

Idag när jag städade så dök några av de bebissaker vi inhandlat upp, bland annat en mjuk svart fleecefilt med knasiga Karins mysiga polis/pirat/sjuksköterske figurer från Mairo. De gångerna är det svårt att hålla gråten tillbaka. Det är svårt att inte bli påmind, överallt går mammor o pappor stolt med sina små söta bebisar. En av mina bästa kompisar väntar sitt andra barn i juli, det är verkligen jätteroligt för dem och vi glädjs verkligen med dem men när hon berättade var det inte bara glädje för deras skull jag kände utan även sorg över vårt öde. Egoistiskt, jag vet. Mitt sörjande har gått i vågor o mitt liv har ju som ni redan vet handlat om mer än att bara komma tillbaka från detta, för mig har det handlat om att komma tillbaka till livet. Många som får missfall skyndar sig att bli gravid igen som en del av sorgearbetet men det har inte vi valt att göra. Detta dels för att vi ville sörja klart men också för att jag inte mår tillräckligt bra.

För mig är det en sorg att jag mår så dåligt att jag inte kan ge Oliver en lillasyster/lillebror. Att inte kunna ge min sambo ett till barn och att må för dåligt för att bli gravid trots att jag själv känner en oerhörd längtan efter en bebis till. Samtidigt som jag känner denna sorg så kan jag inte göra annat än att försöka tänka positivt, det känns som jag är på rätt väg tillbaka till livet o jag hoppas snart hitta kraften o orken för att våga försöka bli gravid igen. Men sorgen över vårt förlorade barn kommer alltid att finnas där.