Grrr....

Jag är upprörd....
Pojkar är pojkar o ett gäng femåringar tillsammans kan bli lite våldsamt. Det kan jag förstå.
Men när ens älskade son berättar om att den store kraftiga killen på dagis brottat ner honom, slängt sig på honom, suttit på hans mage o sedan sparkat på honom men tack o lov inte träffat så många gånger så blir jag både arg o ledsen på samma gång. Han berättar om en rädsla för denna pojke som han samtidigt inte riktigt vill erkänna.

Att brottas är en sak men att hoppa på en liggande mindre pojke, sitta på honom o sparka på honom trots att han fortsätter säga sluta, sluta...det är att gå för långt. Anser i alla fall jag,

Om min son skulle göra något sådant mot någon skulle jag som förälder vilja veta det.

Hur klarar man av att inte kunna skydda sitt älskade barn mot alla livets hårda prövningar?