Älskade mormor

Lärde mig under mammaledigheten att man skulle undvika åka lokalbuss med barnvagnen första o sista turen med halva priset. Dvs kl 10.15 samt 13.45 (halva priset mellan 10-14). För då var det omöjligt att rymma barnvagnen bland alla rullatorer o pensionärer. Dagens hemresa från jobbet råkade sammanfalla med sista turen, dvs 13.45 och när jag satt där bland alla pratglada o en del halvtokiga tanter slog det mig hur oerhört mycket jag saknar min mormor.

Jag tillåter sällan mig själv att känna känslor, framför allt inte sånt som saknad o sorg utan jag har tidigt i livet skaffat strategin att inte känna efter utan bara bita ihop o försöka överleva. Som så många andra har jag alltid haft en speciell relation till min mormor o morfar, tillbringade väldigt mycket tid där o i de flesta fina barndomsminnen har de haft en central roll. För mig var mormor precis som en mormor ska vara. Hon lagade världens godaste köttbullar, det fanns ingenting hon inte kunde laga med nål o tråd o hon hade en lösning på alla små o stora problem. O framför allt var hon full med kärlek!

Min mammas död var något som slet hårt på mormor men hon ställde ändå alltid upp för mig o det är svårt att inte känna stor skuld över att jag i takt med att jag blev äldre tillbringade mindre o mindre tid hos mormor o morfar. Ansåg mig inte ha tid utan prioriterade kompisar istället.

När jag på bussen idag lyssnade på tanterna runt omkring mig så slog det mig hur oerhört klok min mormor var. Hur sorgligt det är att hon inte längre finns här hos oss, inte finns här o kan dela med sig av sin klokhet. Att hon inte går att ringa till en regnig måndagkväll för att bara prata av sig lite med eller för att få recept på någon god kaka.

Det har gått 11 år sedan hon dog o jag hoppas hon förstod hur mycket jag älskade henne. Alla ni som har era mor- och farföräldrar i livet. Glöm inte bort att berätta hur mycket de betytt och betyder för er!