Lotta Grays kamp

Har tidigare läst två artiklar om "vimmelmamman" Lotta Grays kamp mot cancern med tårarna strömmande nerför mina kinder. Lotta är dagens debattör på aftonbladet och hennes artikel känns oerhört viktig. I artikeln berättar hon om ångesten över att ha väntat 24 dagar på röntgenbeskedet om hennes cancer har spritt sig till levern, om att akutopererad tvingas ligga i en fyrbädssal och inte kunna gråta öppet eller få vara med familjen i enskildhet. Hon berättar om hur hon tvingats byta läkare 3 gånger under dessa 10 månader. Jag kan inte läsa Lottas berättelse utan att gråta, hon är mitt i livet precis som jag och hon har en son som är ett år yngre än min egen så hennes historia berör mig extra mycket.

Vi pratar om att vi har en bra sjukvård i Sverige men har vi fortfarande det? Det är inte mänskligt att tvingas leva i ovisshet över om cancern har spridit sig i nästan en månad, det är inte mänskligt att tvingas dela sal med 3 andra personer när du nyss fått ett cancerbesked o opererats akut. Man måste få möjlighet att i avskildhet få gråta o skrika ut alla känslor av vanmakt, förtvivlan o ilska som finns. Man måste få möjlighet att få umgås med sin treåriga son o sin man i lugn o ro, kanske man inte får chansen att träffa dem igen. Att leva med cancer är ju att inte veta o det minsta samhället o sjukvården kan göra är att skapa en lugn o trygg tillvaro med möjlighet till en doktor som känner familjen/personen väl och som för en rak o tydlig dialog om hälsotillståndet. Vi måste försöka få en sjukvård som ser till helheten.

Nu när jag hittat Lottas blogg så kommer jag att dagligen följa hennes kamp mot cancern mitt i livet som småbarnsmamma.

O framför allt önskar jag innerligt att det går bra för henne då hon idag kl 15.30 träffar läkaren och får beskedet hon väntat alldeles för länge på. Vi håller tummarna för dig Lotta!